Jag sitter på ett tåg mellan Malmö och Stockholm, utanför lyser solen och den småländska skogen passerar i förbi som ett grönt suddigt skimmer utanför fönstret. Kaffet jag precis köpt smakar mest vatten och ser lite för genomskinligt ut för att kunna godkännas som kaffe egentligen, men på spåret finns inget annat att välja på så det är bara att bita ihop. Jag startar en film på min dator och för dagen så har jag lagt i filmen ”21 Grams” i dvd-spelaren, och i motsats till kaffet så var den filmen allt annat än vattnig.

Så bra men ändå så jobbig att se på. Tre liv vävs samman av sjukdom, död och olycka. Alla lider genom hela filmen, till och med sexscenen innehåller tårar. Samtidigt som jag inte orkar titta så kan jag inte sluta. Filmen visas i någonslags oordning, vilket till en början är lite förvirrande då jag inte förstår vad som är framtid och vad som är dåtid. Men det är inget störande moment utan det är rätt snart klart vad som händer nu och vad som kommer att hända.

”21 Grams” är en av de mest utmärkande ”Feel bad”-filmerna jag någonsin sett. Jag mår faktiskt inget vidare när filmen är slut men det är inget negativt i min uppfattning. När en film kan locka fram dessa känslor hos mig så anser jag att det är en väl genomförd film av såväl regissör som skådespelare. Jag är inte beredd att kvalitetsstämpla denna film med ”100 prozent GUT”-stämpeln men det är inte långt ifrån.

Om du själv skulle vilja se på denna film så var inte nedstämd innan filmen börjar, då vet jag inte var du känslomässigt kommer att landa.